Nu är det tio månader sen min vän gav upp, hennes sjukdom, Sklerodermi tog över totalt och ryckte bort henne från jorden. Det är så fel att man på 2000-talet inte ska hitta botemedel mot svåra sjukdomar. Hon var alldeles för ung för att få försvinna. Det känns så ORÄTTVIST för hon skulle ha fått vara kvar för sin dotters skull. Vara så ung och inte ha en mamma är inte lätt. Nä, fram med mer pengar till forskningen.
På återseende
1 kommentar:
Jag förstår både hur du och din vän känner/kände sig. Jag har själv diagnosen SKLERODERMI. Det tog mig många många år att acceptera att jag inte fungerade som vanligt. Många frustrationer och mycket elaka kommentarer från omgivningen. Men framförallt all smärta och orklöshet när jag skulle ta hand om mina barn när sjukdomen var som värst. Jag har haft min diagnos sedan 80-talet och har två tonårsbarn nu. Har övervunnit sjukdomen genom att ha "ett jävla anamma" dvs ALDRIG ALDRIG låta sjukdomen ta överhand och försöka att se ljusglimtar i livet trots alla svårigheter. Skickar en stor kram till din väninna - i "det smärtfria landet" som jag fick uppfattningen av din blogg att hon befinner sig i nu. Skickar en kram till dej som varit hennes stöd och kompis.
Skicka en kommentar